Hannes

En snubbe, en tusenlapp, en månad. Nu kör vi.

Min semester går inte enligt planerna. Eller allt är väll i sin ordning. Det är detaljen vädret som sviker, något som inte borde ses som något annat än just en detalj gör mig till en soffpotatis, en filmtittare snarare än en garagebyggare. Nu har jag i och för sig räknat bort att jag stod i enbart linne och klöv stockar mekaniskt i ösregnet här om dagen. Skulle jag göra en film skulle den innhålla många scener med lättklädda män som utför kroppsarbete i ösregn, som inte bryr sig, som kisar upp under sina låga ögonbryn och kalkylerar någonting, sen kisar ner, blåser bort regnvatten från läpparna och hugger i en gång till.

Händer då och då att jag intar rollen som regissör. Ofta i samband med situationer då det ges tid att grubbla; tågresor, när man hamlar lite utanför konversationer på fest, promenader hem osv. Då funderar jag på hur jag skulle filma, vilket ljus, vilka vinklar och vilket soundtrack den scenen skulle ha (inte sällan musiken som går i hörlurarna). Hur bär man sig åt för att bli regissör? Tror jag skulle bli en förbannat kompetent sådan. 

Sitter och löser korsord i väntan på att mina föräldrars obarmhärtigt sega uppkoppling ska snylta hem en injektion redneckromantik. Det är midnatt. Jag löser korsord. Jag lagade en gryta lins-soppa till folket här förut - alla har minsann inte råd med direktimporterad tysk salami och svindyr queso de cabra muttrade jag och sondmatade varenda en så fort det började gnällas över "konsistensen". Detta har gjort att jag är absurt gasig i magen.

"Pålägg", 10 bokstäver?

Att kommunicera med andra människor är någonting livsnödvändigt för artens överlevnad. Sedan urminnes tider har folk behövt diskuta spjutspetsar, gorma om lerkärl, tala solsystem och viska ömma kärleksförklaringar till sina små altargossar. Ett ord kan betyda två helt olika saker med en ynka krökning av tonfallet som enda egentliga skillnad. Det kan innehålla subtila budskap, interna referenser, skapa förvirring och väta i såväl öga som finknypplad underbyxa.

Nu när jag vunnit ert förtroende och förklarat för er vad språket är för något så tänker jag en gång för alla, och med styrkan funnen i tretton ursinniga alligatorers käkmuskler, dementera det jävla av sluga tungor fabricerade påståendet att jag skulle vara GÖTEBORGARE!

För det första räcker det med att ställa mig bredvid en göteborgare så kan man göra skillnad, ja jävlar, en någorlunda allright människokännare skulle förmodligen känna skillnad på blott doften (fisk vs. eau de cologne).

Då det finns en viss brist på gbg-represententanter i den stad jag normalt lever i, och där lögnen har sitt epicentrum, kan detta bli svårt att genomföra innan argumentationen kallnat. Därför tänker jag (för det andra) presentera geografiska fakta som även dem tål att anses dräpande;

Här är avståndet mellan Forserum och Göteborg:



Närmare bestämt 173,6 km.


Här är avståndet mellan Sitojaure och Koskullskulle (nog representatativ metafor för gemene hater)



Närmarmare bestämt 188,0 km.

Jag tror inte att en jävel hör skillnad på accenten i orterna i den nedre bilden, men är väldigt måna om att påpeka att mina diftonger klingar snarlikt den västra i det övre exemplet, vilket på något sätt skulle ge dem skäl att resera hela min identitet, falsifiera min livshistoria och frånta mig rätten att stå för någonting.

För det sista: Alla heter glenn i Göteborg, och det gör FAN INTE JAG! Jag heter Hannes och är uppvuxen i en lummig "two horse town" på det småländska höglandet. Basta!

Övertygade? Eller ska jag skita helt i att återvända till Umeå där mina ord inte betyder squat?

Måste erkänna att jag haft en del flyt det senaste. I samma anda tänker jag därför ge en ej så flytande beskrivning av detta flyt. En liten spalt som inte vill annat än att berätta för er historien om flytet. Så, nu tänker jag låta framgången rinna ut från mina fingerspetsar i en lista om vad jag den senaste månaden anförskaffat mig:

• En praktikplats till hösten, konspirationsteoretiker i klassen sportar en teori om att det förekommit kvotering, låt dem tro så. Jag tänker tro att mina välstrukna kläder, mitt genuint charmiga intellekt och mitt finstämda sinne för kommunikation har banat vägen.
• Ett sommarjobb(hänvisar till charmen även här), det fick bli Umeå i år. Det blir bra det.
• En "bachelor pad" med en planlösning som gjuten efter min strama möbelsamling i ett kvarter som inte är av standarden ghetto.
• En Epiphone les paul standard 1954 oxblood, och därtill ett projekt under arbetstitel Naughty nåjd, eller Kungen av Danmark, eller Shitstained polar bears, jaja ni lär höra mer om detta.
• Ett DJ-pseudonym - Syndaflod - och en plats i båset på studentpuben.
• En god ost från ICA.

Operation "ha kul" fortgår!

För ett tag sedan körde jag en gigantisk plogbil. Den var natten mellan åttonde och nionde april tror jag. Styrde med finess undan allt kokain från vägarna. Sen skulle jag flytta. Min lillasyster var här. Hon hade redan packat allt sitt när jag stod lite disträ och knappt hade börjat, typiskt. Fick för mig att jag skulla gallra bort all meningslös skit* jag äger men sen slog det mig att allt jag slängde egentligen var andras saker. Sen startade mitt flyglarm till väckarklocka och jag övergick till sedvanligt morgonhumör. Här har psykoanalytikern något att bita i.

Vi hade ett fånigt ord för plogbilar när jag var väldigt liten, fjösabagge tror jag det var. Men skulle akta sig för fjösabaggen. Ryggar än idag för plogen där den kommer dånandes, får rysningar tills porerna brister mellan skuldrorna av de lamslagande gula stroboskåp som utgör teknodromernas öga. Och jag lär inte lämnas i fred heller då en viss vulkan ställt till med atomvinter på hela norra halvklotet. Jag tror sigur ros sjunger om detta, man vet ju inte riktigt då allt är nån slags låtsas-språk. Lite som fjösabagge. Fånigt ord, fjösabagge.



*Lite ironiskt att lådan märkt "meningslös skit" på mitt rum innhåller många av de bästa tingen jag äger (t.e.x. min födelsebricka, ni vet den man kan bryta och posta till försvaret och således bli dödförklarad, hehe)

Halvligger och kollar på dokumentären "Home". Ännu en käftsmäll från någon domedagskåt regissör. Illustrerar orättvisor, destruktivt beteende och allehanda miljöförstöringar. Vidöppen dörr att sparka på kan man kanske hävda. Filmen fick kämpa i uppförsbacke då den inledde med ett kollage utav varumärken (finansiärer förmodar jag) som i min klassiska "blame it on the man"-bok utgör hinnan till den bubbla som filmen försöker spräcka, men eftersom ironi är lättuppskattat i nämnda bok så låter jag den komma undan.

Jaja, alla är vi ju självmedecinerande västerlänningar. Ett misslyckat experiment. Och man är så uppenbart endast en slarvigt murad tegelsten i en vägg i detta uselt konstruerade rivningsobjekt. En passiv liten blind åskådare är allt. Skäms. Min far uttryckte härom veckan ett visst själväckel då vi hade hyrt en snöskoter och begett oss upp på ett skandiskt bergsmassiv, och under denna tur skvätt en massa snö och kvävedioxid på folk som faktiskt tog det sunda initiativet att staka sig upp genom passen endast med hjälp av ett par skidor. Men mäktigt var det, att blåsa fram genom raviner gränslandes en svulten hoj årsmodell 2010.

Nämnde jag att jag är en jävel på att föreläsningsklottra?

Den sjätte januari föddes Johnny Bode. Disponent Julius Alvar Bode och dennes hustru Judith fostrade den späda men redan tidigt sturska rödtoppen i svallvågorna från Titanic, det upproriska ekot från Preussen och Sovjet, till att vara en välsnuten och klok vasker. Året var 1912 och den besynnerliga födseln ägde rum i utkanten av det fagra Falköping. En radikal valensperson, välförtjänt av varenda litet glåpord. Ett omoget skithuvud. Arketypen av ett bildligt svin. Johnny Bode är huvudpersonen i en skröna som sätter världens alla rikspuckon i djup skam.

Man vet föhållandevis lite om Bodes tidigare år, då det först var vid fem års ålder han började supa på riktigt. Därtill kom även sången. Den lilla Johnny gjorde succé på disponentvillans krökaraftnar och var i mångt och mycket ett musikalisk geni. Fram till 17 års ålder gjorde Bode inget särskit, förutom att bli far till stackars Sigge (enligt egen utsago "mot staketet vid folkparken i Skara") vilket inte förändrade hans liv nämnvärt, och förmodligen upprätthålla ett leverne som utgjorde ett värdigt startskott för det liv som kom att bli en studie i totalt kaos. Utöver de valda delar av livshistorian som här kommer att följa så bör man först veta att Bode var en kriminell myto- och kleptoman, aggressiv, oempatisk, osympatisk, illaluktande och rent korthugget en väldigt fruktansvärd person.

Bodes liv kan med vilja liknas lite vid tredje riket. Till att börja med tämligen bristfälliga ideal, en fundamental beslutsamhet och förmågan att envist provocera fram tvåfrontskrig mot övermäktiga fiender, illvägrandes någon slags diplomati. I detta kanske man kan finna förklaringen till att Bode announcade sin nazism i samband med att resten av folket byggde upp sin skepcism mot den. Hans nyfunna ideologi motiverade honom att flytta till Finland för att hjälpa deras lilla armé utbrytarnassar, vilket inte varade så länge då han helt enkelt var "för fet". Bodes nästa drag fyller den svåruppfyllda uppgiften i att överträffa sig själv med råge. I listan av vidriga as som han skulle kunna sammansvärja sig men så väljer han Vidkun Quisling - vårt (lite snyggare, lite rikare) grannlands mest avskydda person, vars namn numera i princip betyder hatad förrädare. Han jobbade i Oslo som revyarrangör, förmodligen ingen vidare bra sådan då hans uppsättningar inte besöktes av någon. Nar han till slut började stjäla prylar från SS-killarna blev han (efter en kortare tid på koncentrationsläger) deporterad till österrike där ungefär exakt samma sak hände. Till slut kom han tillbaks till Sverige och fortsatte sin enmannaterror-eskapeder. Klamrade sig fast vid nazismen och gick till exempel en gång på en samtidssatirisk föreställning iförd Waffen-uniform, skapade en jäkla kaos vart än han begav sig. Bjöd man honom på fest fick man räkna med att han typ släpade med sig en livs levande häst till en lägenhet på tredje våningen (true story). Det är lätt att glömma att Bode ju faktiskt hade ett namn och kanske framför allt en genuin - om än ofärtjänt - musikalisk talang. Fruktansvärt produktiv kräktes han upp 78-varvare som på löpande band och sålde väll en och annan. Pengarna söp han upp på något av de krogar han inte var bannlyst från och en och annan krona lades säkerligen på finlandsbördiga prostituerade.

Vår obstinate hjältes livsmönster eskalerade med åren till det värre, brotten blev mer illsinta och musiken tappade väll smått sin klang, Till exempel vart han en period jagad av säpo då han omsatt obligationer som han "stulit från en blind massör". Eftersom att blinda massörer inte har det tillräckligt pissigt, tänkte han säkert. Myndigheterna insåg det meningslösa i att bestraffa hans upptåg med traditionella medel. Istället institutionaliserades han på ryhovs (för övrigt både min mor och systers arbetsplats) mentalsjukhus i Småland. Förutom Sigge lyckades Bode aldrig föra vidare sina anlag. Om detta berodde på att psykiatrimyndigheten inte gillade hans tonart och ville ha den upp-pitchad, eller att psyk-vården i Sverige fram till sent 70-tal varit Gunnar Myrdals rashygieniska lekstuga låter jag vara osagt. Tvångskastrat blev han i alla händelser. Tur är nog kanske ändå det. En tacksam bieffekt till detta hade kunnat vara att han likt en katt blivit lite mer jordnära men tyvärr så stannade han inte av utan påbörjade ett nytt streak i Malmö. Ja min je - sicket fuck-up. Ungefär här uppvisar Bode åter sin förmåga att resa sig och släpper fullängdaren som ska få honom ihågkommen på riktigt - Bordellmammans visor. Jag tycker det är lite talande att han ska bli känd på ett så undermåligt sätt. Jag råder ingen att lyssna på skivan då den är obscen, icke intellektuell och tämligen usel. Gör sig bäst som paushymn hos prepuertala hockeylag och inte ens dom tror jag tycker det är så kul egentligen.

1983 tog Johnny Bodes liv slut. Få personer grät på hans begravning. Några personer kanske rent av kände en slags morbid lättnad. Jag hatar Bode (frid över hans minne). Men det finns ändå en dunkel viskning som suger lite syre ur min hjärna - "Så djärv kommer du aldrig att bli, Hannes".

(Nu kanske det låter som att jag lägger mycket  personliga värderingar i min beskrivning av detta äckliga rövhål. Men sanningen är att det råder total konsensus i samtliga källor jag använt i min research att Bode de facto lever upp till de illustrativa karaktärsdrag jag beskriver honom med, det finns alltså ingen anledning att ifrågasätta någonting som står i det här inlägget...)

Läste för ett tag sedan boken "Kafka på stranden". Speciell, men på många sätt charmig. Ett utav inslagen i den är att det regnar fisk från himmelen. Nu när jag blivit varse om att detta faktiskt händer på riktigt, har jag (inte helt ovälkommet) dragit slutsatsen att jag måste ta skönlitteratur på större allvar. Håller just nu på att läser Strindberg, betalar min skuld till det svenska kulturarvet. Kommet detta landa i att jag börja använda kravatt och tugga på stissig gammelsvenska är frågan? Ja är svaret! Så! Adieu!

Åt en blodapelsin av märket jaffa härom aftonen, mös lite åt den bäcksvarta ironin i namnet blodapelsin, med tanke på att avkastningen från pengar spenderade på denna beska frukt kommer gestalta sig i just blod hos nån ockupationsless palestinier. Först mös jag, sen tänkte jag på hur sjukt det där jävla kriget är. Sen fick jag plötsligt stark ångest. Sen gick jag och spydde blod, tror jag, kan ju även vart apelsinen som skapade den illusionen.

Att förändringar sker, och det i de flesta fall är till det bättre är ju ett i stort sett betryggande faktum. Klockan tickar och det är gaska lätt att bara surfa vågen ut. Och det går framåt. Mitt existensberättigande har ju sin grund någonstans i att jag faktiskt någon gång tänker bli en vettig person.

Det är dock inte helt utan besvär vissa vägskäl kommer. Jag har planer fram till hösten i princip, innan dess gäller det försöka hitta en lämplig syssla - att bli utkommenderad till det försupna karga västerbottniska inlandet ser jag inte som en lämplig syssla. Just nu känns framtiden bara som ett jäkla gissel.

På tal  surfing så är jag lite sugen på Australien, en paktikplats och en surfingbräda is all I need. Jag misstänker alltid att jag romantiserar sånthär men nog fan vore det ballt. Ändå.

Min resa mot vettighet behöver ett nytt färdmedel. I övrigt är jag i mint-condition.

I förrgår sprängdes g-strängen på min gitarr. En olycka med trevliga konsekvenser ty att laga saker, att fixa och dona, är en drift som alldeles för sällan levs ut i min värld. Nu låter hon som ny.


Håller på att söka jobb. Intressant dethär med att skriva CV, personliga brev och allt vad det innebär. Blir alltid en form av självrannsakan trots att man vet om att man inte är helt ärlig. Funderar på att vända på detta lite i stil med:

"Hej jag heter Hannes och är socialt välanpassad, självgående och intiativrik. Jag tycker om nya utmaningar och har lätt för att arbeta i grupp. Mina mål är att utvecklas som person och jag ser arbetet som en viktig del i detta. Ibland anser jag att det är gött att ligga på soffan och äta maränger en hel söndag. Det tar vanligtvis 3 timmar innan jag vaknar ur min morgon-kinkighet (förutom de dagar jag försover mig förstås). Jag har riktigt dålig andedräkt. Pratar ibland för högt på störande dialekt och kissar på ringen. Jag brukar ofta sms:a elaka observationer om personer jag t.ex. sitter vid samma bord som. Här är mina referenser (varav hälften är påhittade eftersom du ändå inte kommer ringa):"


Är dessutom nu fullständigt klar med min essä om Leeds och känner mig ändå nöjd. Sociologiproffessor möter naiv-socionomstudent i ett under av kantstötta klyshor och plattityder(inte helt olikt första delen av mitt CV). Fast med tanke på att den är skriven på engelska, och att den engelskan jag kan mestadels kommer från Hollywood, så är detta kanske inte så märkligt.

Eftersom jag numera blivit varse om att min mor läser denna blogg flitigt så tänker jag, mest i syfte att hävda min väluppfostran, teckna en hälsning och ett hiskeligt stort tack för att jag finns. (det känns som en sak man borde göra emellanåt)

Nämnda person gjorde dock missen att skänka mig en bok fullproppad med existensialistiska mind-fucks och urvridningar av alltets trasa. Som den grubblare jag är hanterar jag inte riktigt sådant. Det enda som verkligen går att fullkomligen konstatera är att ingenting är sant och att jag har nära till ångest. Så tack igen, mamma.

Om cirkeln ska slutas så är förmodligen nästa generation på tur för sågning, och där finns det mycket att hämta kan ni tro!

Med tarmarna fulla med raggmunk ska jag nu ut och möta världens värden. Inget nytt, inget graciöst, trist att äta på engångstallrikar när det finns finporslin. Å andra sidan trist att torka sig med någonting annat än engångstoapapper - men va är det för pantad metafor, egentligen?